I början av detta sekel dök en för många okänd ras upp i Sverige - den Sibiriska Katten. En katt som till det yttre påminner väldigt mycket om de andra "skogkatterna" Maine Coon och Norsk Skogkatt. Men var kommer den ifrån och hur kan man egentligen se skillnad på dessa tre raser?

Ursprungligen befolkades Sibirien av nomader, fiskare och jägare och den Sibiriska Katten härstammar enligt många från de ryska immigranter som under 1700-talet tog med sig katter när de flyttade till Sibirien. Sibirien är inget jordbruksland och katten var ett älskat husdjur och behövdes inte i första hand till att hålla råttorna borta från sädesmagasinen. Så småningom, kanske tack vare inblandning av lokalt förekommande katter eller det tuffa klimatet, så utvecklade katterna en lång, tjock och vattenavstötande päls. Det hårda livet formade dem till utmärkta jägare. Långt ifrån Europa utvecklades dessa katter till en frisk och härdig ras där endast de starkaste kunde klara sig i det bistra klimatet. Så småningom kom rasen tillbaka över Uralbergen till Moskva och St. Petersburg och kattklubbar uppmärksammade under 1980-talet den enastående rasegenskapen hos den Sibiriska katten som unik. Rent genetiskt sett har dessa katter varit åtskilda från europeiska katter i mer än 100 år. I och med glasnost och Berlinmurens fall öppnades gränserna mot öst och Sibirierna började spridas i Västeuropa. Rasens härkomst kan ses från två olika vinklar; dels den planerade aveln och uppfödningen som började i St. Petersburg 1987, dels den historiska benämning i det forna Ryssland på stora, långhåriga katter från de östra delarna av landet som Sibirier.

Det dröjde dock innan den Sibiriska Katten etablerades som raskatt utanför Ryssland. 1997 godkändes rasen av Fédération Internationale Féline d´Europé (FIFe) och fr.o.m. 1998 fick rasen certifikaträttigheter. Redan 1992 importerades de första Sibirierna till Finland, men det dröjde ända till år 2000 innan 10 Sibirier importerades till Sverige.

Vera Marklin Kravtsova flyttade till Sverige 1993 och hon förvånade sig över att det inte fanns någon uppfödare av Sibiriska Katter här. Gunilla Wikström, som tidigare fött upp Birmor, blev fascinerad av rasen och tillsammans enades de så småningom om att importera några Sibiriska Katter direkt från Ryssland till Sverige. Tack vare att Gunillas familj bor på landet med eget vatten och avlopp fick de en karantänslokal godkänd belägen i källaren på lillstugan på gården. Ingen av dem kunde förutse vilka strapatser de skulle vara med om och det vare inte bara den svenska och ryska byråkratin som de tacklade utan även oförutsedda situationer som t.ex. med den finska gränspolisen. Men bara det är en historia för sig! Allt gick dock väl och år 2001 låg den Sibiriska katten som nummer 20 på SVERAKs Stambokstopp med 39 registrerade katter.

Vad som är mycket intressant är att många hävdar att rasen saknar FEL D-1, vilket är ett av de mest allergiframkallande ämnena hos katter. Det finns dock inga vetenskapliga bevis för detta, men många uppfödare och kattägare världen runt kan vittna om allergiker som tolererar denna katt mycket väl. Drömmen för många allergiker är naturligtvis att det ska finnas en ras som garanterat är "allergifri", men detta kan nog ingen tyvärr ta på sig att kunna garantera. Många uppfödare tar gärna emot allergiker i sina hem eftersom det bästa sättet att test aom det går bra är att vistas i samma miljö som katterna och att få umgås med dem.

I april 2002 bildades rasföreningen Sällskapet Sibirisk Katt av Vera Marklin Kravtsova, Gunilla Bogren och Eva Gunnarsson. Det främsta målet är att värna om avelsarbetet men också att sprida information om rasen och att bistå medlemmar med information och råd. Föreningen har en webbsida där man hoppas kunna lägga ut information som gynnar både medlemmarna och de som är nyfikna på Sibiriska Katter.

 Här ser man skillnaderna mellan MCO, NFO och SIB. Bilden är från den spanska kattindningen "El Gato del monde".